februari 2011

Hur gjorde de?

Den vanligaste frågan människor som besöker Skara domkyrka ställer är:
- Hur gjorde de?
Hur kunde man bygga Skara domkyrka?
Då, för 800 år sedan.

Katedralbyggena var naturligtvis de största företagen på sin tid. Förberedelserna var omständliga och byggnadstiden drog ofta ut av brist på hantverkare, material och pengar. En bevarad skissbok som tillhört arkitekten Villard d´Honnecourt från 1200-talet ger en aning om komplexiteten.

Hantverkarna var indelade i olika lag som leddes av stenbrytarmästaren, stenhuggarmästaren, bildhuggarmästaren, murbruksmästaren, murarmästaren, mästertimmermannen, mästersmeden, takläggarmästaren och glasmästaren. De kom ofta utomlands ifrån och hade sina olika arbetare till förfogande och höll till i sina respektive hyttor. Grupperna av hantverkare, så kallade loger, drog från bygge till bygge.

Det fanns avtal som reglerade hur arbetet skulle gå till. Det gällde också löner för olika typer av arbeten. Man arbetade nio timmar på vintern och 12 på sommaren. Viss sjukersättning och invalidpension fanns. Arbetet var utsatt. Arbetarna kunde stå åtta meter ner i marken för att gräva för en stenkista till tornen eller klättra i valvkappornas träställningar 20 meter över marken.

När ritningarna godkänts av biskop och domkapitel började hundratals man att fälla träd för verkstäder, maskiner och ställningar. De forslades till Skara. Samtidigt gav sig stenbrytarmästaren med sitt folk till Billingen och Kinnekulle, där det byggdes verkstäder och smedjor. Sedan bröt man och sågade stenblock, som forslades till Skara. Man använde gärna pråmar på åarna där det gick.

De väldiga timmerstockarna till takkonstruktionen hade beställts från storskogen och med hjälp av vindspel och hissbockar lyftes de av sina vagnar. Grävningen för grunden hade pågått en tid. Varje stenblock i murarna kontrollerades minutiöst med vattenpass för varje misstag blev ödesdigert ju högre man byggde.

Man visste att pelarna inte kunde hålla trycket från valven. Därför byggde man i de gotiska katedralerna av Skaras typ strävpelare utanför varje pelare. Valvens tryck fortplantades genom pelarna och strävpelarna ner i grunden. På så vis kunde man bygga högt och göra stora fönster så att ljuset släpptes in i rummet.

Med taljor, vindspel och tramphjul hissade man upp träkonstruktioner, murstenar och murbruk till valv och tak. Tramphjulet var så stort att två man kunde gå inuti det. Genom hjulets mittpunkt gick en lång axel och på den satt rep, som drog upp mycket tunga saker.

Glasblåsarna arbetade i sin hytta fram det vackra färgade glaset och man fogade samman glasbitarna i mönster med blyband i olika sektioner. Stenhuggarna högg konstverk i sten och målarna stod redo att komma in. I ett klockgjuteri på plats göts kyrkklockorna i olika storlekar och intonering. Till slut la timmermän och takläggare de sista delarna av taket på takryttarna och de stora portarna hängdes upp. Domkyrkan var klar för invigning. Det hade tagit omkring 70-80 år.


Så kan man svara kortfattat på frågan ”hur gjorde de”. Men en intressant fråga är vad det var som drev dem. Varför byggde de domkyrkan? Svaret kan göras kort:
- Det bästa åt Gud!

Det skönaste man kunde se, höra, känna och tänka sig skulle inte bara ges åt Gud och Guds hus, utan skulle återspegla Gud och hans goda vilja mitt i en värld märkt av tårar och tillkortakommanden.

Skara domkyrka står fortfarande mitt i staden mitt i världen som ett overkligt rymdskepp som har landat från en annan värld. Samtidigt är domkyrkan påfallande verklig, en öppen plats som samverkar med allt och välkomnar alla. Den skänker helighet åt staden och oss. Det måste vi ha för annars är vi utelämnade åt det banala.

Anders Alberius, domprost


Krönikor