| Kalender | Gudstjänst och bön | Dop | Konfirmation | Vigsel | Begravning |
| Hem |
| Att vara medlem |
| Skara Domkyrka |
| Varnhems klosterkyrka |
| Församlingsliv |
| Diakoni |
| Våra kyrkor |
| Internationellt arbete |
| Pilgrim |
| Skara pastorat |
| Lediga tjänster |
| Kyrkogårdsförvaltning |
| Läsvärt |
| Länkar |
| Kontakta oss |
| januari 2010 Ingenting är längre som förut Det är inte längesedan som man delade världen i tre delar – den första världen var Europa, den andra världen Nordamerika. Den tredje världen var resten, de underutvecklade och fattiga som inte klarade sig utan den första och andra världens hjälp. Idag är det omöjligt att tala om ”tredje världen” på det sättet. De starka ekonomierna finns i Indien, Kina, Brasilien, Malaysia. Där finns tillväxten inte bara ekonomiskt utan även utbildningsmässigt, kulturellt och religiöst. Den första och andra världen är på tillbakagång och står lite vilsen, kanske till och med hotad. Utvecklingen har satt press också på det teologiska tänkandet. Kyrkorna lämnade snart synsättet att vi i väst ska tala om hur det ska vara, och då blir allt bra. Karikatyren av en khakiklädd missionär som säger: ”Här kommer jag med Gud till er i Afrika” skrattar vi åt idag. Var skulle Gud vara om inte där, också. En ny syn på mission har mejslats fram liksom ett nytt öppnare förhållningssätt till andra religioner. Religionsteologi har blivit en dynamisk gren av teologin.  Är det så att nya uppdelningar av världen uppstår framför våra ögon? Jag tänker naturligtvis på den muslimska världen. Är vi själva en annan, det sekulariserade västerlandet som ibland kallas för ett undantag i historien, ”The Exceptional Case” (Grace Davies och Ann Heberlein). Klart står i alla fall att kyrkan idag har sitt centrum söder om ekvatorn, i Asien, Sydamerika och Afrika. Lika klart är det att församlingar anknutna till pingstväckelsen växer snabbast. De står för entusiasm, jesuscentrering, bibeltro och villighet att möta människors fattigdom, ensamhet och rädsla för onda andar och häxor. Avläggarna av de gamla västerländska folkkyrkorna visar inte samma kraft. Omvänt ser vi hur människor som emigrerar till vårt land har med sig sin tro och praxis som både utmanar ljumma svenskar och för in nytt blod i gamla församlingsstrukturer här. Församlingen vid en högmässa till exempel i Skara domkyrka idag ser annorlunda ut än för 10-15 år sedan. Invandrare har fört med sig sitt arv från kyrkans äldsta områden, den syriska, koptiska, armeniska, etiopiska, eritreanska med flera kyrkor. Det är positivt. Problem uppstår när okunniga och ängsliga människor ser alla invandrare som extremister. Att religionen används som ett politiskt vapen i världens oroshärdar är inget nytt eller konstigt i sig. Därför måste man kunna skilja det ena från det andra. Alla åskådare på en fotbollsmatch är inte huliganer, bara för att några är det. Man avskaffar inte religion, idrott, sex, tändstickor, kortlekar och alkohol på grund av risken för missbruk, men man måste kunna skilja gott från ont. Det talas idag överallt om ”religionens återkomst”. Häromveckan sas på radio att det måste vara ett misstag, för religionen har aldrig varit borta. Några som tänkte sig eller hoppades det talade högt till andra som hoppades detsamma. Men i folkdjupen var det aldrig så. Människor har aldrig slutat att tro, be och bekänna, helt enkelt för att det är förnuftigt. Jag tror att vi kommer att få se mer av religiösa yttringar framöver. Inte bara för att de stora religionerna träder fram med ny vitalitet i vår tid. Antagligen kommer man att dra den kristna kyrkan med sig. Men nya religionsbildningar sker hela tiden. Detta är inget fredat område, vilket man lätt ser på internet. Det har i sin tur fött en aggressivitet, som man kan märka bland annat hos de s.k. Humanisterna. De hävdar nämligen alternativen: tro eller vetenskap. Vetenskapen har fått och får till viss del ta religionens roll där sekulariseringen haft genomslag. Det är inget önskeläge för vetenskapen, som vet att det viktiga är att forska fram hållbara och beprövade fakta. Men vill man ha sanningar måste man vända sig till religionen. Vetenskap svarar inte på de existentiella frågorna om ursprung och mål, om mening, om tröst och kraft i motgång. Liksom ”Gud” inte är svaret på naturvetenskapliga frågor. Det har tidigare funnits en slags imperialism från ömse håll att ta över varandras mandat. Vi behöver båda utan totalitetsanspråk. Tecken tyder på en tillnyktring i vår tid. På temat ”bättre än att tro att man vet är att veta att man tror” dagdiktade Kajenn i SvD häromdagen: ”Men i livets orubbliga realitet/ är det likafullt icke så dumt att man vet/ att man vet icke allt vad man tror”. Anders Alberius domprost Till Krönikor |
|
||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||
