december 2010

Kärleken till medmänniskan

- Finns det några snälla barn här?
Det är julens klassiska fråga till alla barn och alla med bevarat barnasinne. Ätande, drickande och julhandelsrekord är inte julens innersta. Det är godhet. Självklart. Människans bestämmelse är att visa godhet mot sin omvärld och varandra. Bekräftelsen på det är den tillfredsställelse vi alla känner när vi kunnat hjälpa. Så bekräftas den innersta mänskligheten.

- Religion är roten till krig och allt ont.
Det är ett av nyateismens befängda argument. Det måste ändå vara uppenbart, att alla religionernas gemensamma budskap handlar om kärlek till medmänniskan. Det är all religions sanna art. Annat är avarter. Sådana finns det gott om. Man måste om man vill framstå som seriös kunna skilja art från avart. Jesus är mycket klar: Det främsta budet är att älska sin medmänniska som sig själv och Gud över allt.

I kyrkan kallas medmänsklighet ofta för diakoni. Alla som vill leva ett kristet liv uppmanas att leva diakonalt. Det är lättare nu än på 1900-talet. När välfärdsstaten växte fram tog staten kommandot över vård, skola, omsorg, som kyrkan hade byggt upp. Staten skulle sköta medborgaren från vaggan till graven och någon plats för andra organisationer gavs inte. Kvar för kyrkan fanns själavården och man blev defensiv. Men tiderna förändras och vi med dem..

På det begynnande 2000-talet ser vi annat. Dels att staten inte ensam klarar att stå för all medmänsklighet. Olika frivilliga initiativ har bildats från 1980-talet och framåt: föräldrakooperativ och friskolor, samfundens och organisationers hem för utsatta, stödåtgärder för invandrare, diakonala insatser för arbetslösa och i vården etc.
Kyrkor och samfund är tillbaka i den offentliga sfären. Detta sammanfaller med statskyrkans avskaffande, vilket gjort Svenska kyrkan till en möjlig fri aktör. Samtidigt märks i den sekulära staten en osäkerhet om hur denna religionens återkomst ska hanteras. Tappar staten sin auktoritet nu? Röster mot religion hörs inte överraskande också tydligare.

Kyrkans diakoni utmanas alltså riktigt ordentligt. Det finns faktiskt en förväntan från samhället på insatser inom nya områden som har att göra till exempel med invandring och integration, nyfattigdom och arbetslöshet, kvinnors utsatthet och äldres ensamhet. Detta händer samtidigt som kyrkan försvagas genom medlemsutträden och krav att lägga stora pengar på underhåll av kyrkor och fastigheter. Resurser som behövs för att bygga upp en kraftfull ideell verksamhet hotar att försvagas. De som hamnar i kläm är som vanligt de redan svaga.

Alla har en uppgift som medmänniska. Alla har ett diakonalt uppdrag. Men i församlingarna vet vi att det blir mer kraft i varje enskilds insats om det finns en diakon, som bygger nätverk, utrustar, skapar samarbete mellan individer och grupper, har kontakter med samhället, och med sin utbildning och erfarenhet går in i svåra och tunga situationer.
Idag arbetas det på att utveckla en ny diakoni i en ny tid.

Kyrkan lämnar alltså den privata sfären och får en tydligare roll som en social, och därmed politisk, aktör i det nya samhällsbygget. Det sker inte, och ska inte ske, utan diskussion. Men kristen tro har aldrig sett sig själv som bara en inre uppbyggelsekraft utan har ambitionen att sätta medmänniskan i centrum, särskilt de behövande. Vilka former som behövs i en tid när dels normen är individens frihet att göra som han/hon själv vill och dels nya sätt att relatera via sociala medier återstår att se. Trenderna är inte bara svenska utan globala.

- Julen är bäst i kyrkan.
Konstaterandet innehåller inte bara övertygelsen att julens budskap bäst fångas i kyrkan med mässa, sånger, gemenskap och frid utan att den som firat jul i kyrkan har öppnat en dörr ytterligare i sitt liv, för medmänniskan. Kyrkan har alltid påstått att medmänniskan bär Kristi drag.

Anders Alberius, domprost