Juni 2010

Kyrkan söker nya former

- Vi i Sverige förhåller oss på ett helt nytt sätt till religion.
Det säger religionssociologen Martha Middlemiss Le Mon. Ofta när kyrkan förekommer i media handlar det om medlemskap, fastigheter, sammanslagningar eller nedskärningar i en gammal struktur. Marta Middlemiss Le Mon vill komma åt något annat som är mer spännande. Varför gör vi som vi gör? Vilka värderingar utgår vi från?

Det är inte svårt att konstatera att folk lämnar livslånga åtaganden i alla slags frivilligorganisationer. När man förr gick in i en förening på orten var man med resten av livet. Fortfarande uppmärksammas medlemmar för att de varit med i både 30, 40 och 50 år. Det är fantastiskt, men det är snart en svunnen tid. Enligt Martha Middlemiss Le Mon finns några starka nya tendenser.

Man deltar idag hellre i det som ger personliga erfarenheter/upplevelser än i det som sker för den allmänna nyttan. Att gå på en intim kvällsmässa, pilgrimsvandra eller ha ett samtal om ”hur livet är” i en katekumenatsgrupp blir viktigare än söndagens gudstjänst eller manifestationer för rättvisa ute i världen.

Man har en ny syn på medlemskap i kyrkan, vilket kan få den märkliga effekten att man går ur fastän man vill att kyrkan ska finnas kvar. Det finns exempel på att man tar sina barn till kyrkans barngrupper fastän man själv lämnat kyrkan. För en del handlar det om ekonomi och för andra att kyrkans verksamhet är det som erbjuds, men själv vill man inte bli sedd som religiös.

En majoritet ser kyrkan som en röst för de svaga. Man uppskattar att kyrkan värnar våra gemensamma värden och att man alltid kan komma till kyrkan eller till en präst i själavård och veta att samhällets institutioner och kontroll hålls utanför. Sedan vill man så klart gifta sig, döpa sina barn och ha andra familjehögtider i kyrkan. Och man vill att kyrkan ska finnas när det krisar sig eller vid katastrofer. Eftersom det är just sådant som medlemsavgiften går till är utträdena direkt kontraproduktiva.

I Skara pastorat döptes förra året 95% av alla medlemmarnas barn. Det är en mycket hög siffra, som visar på ett stort förtroende bland unga människor. I riket döptes tre av fyra. Räknar man alla födda döptes 75% i Skara. I hela riket drygt hälften. Av ungdomar konfirmerades dubbelt så många i Skara än i riket totalt.

Några röster:
Philip berättar att han valt att konfirmeras på eget initiativ: ”Min pappa är inte ens medlem”. Viktor säger: ”Brorsan sa att det var kul och att man blir vis” och så tillägger han: ”Det är en bra tro”. Alternativet för många unga är inte tro eller icke-tro. Frågan är snarare hur de ska tro i det stora utbud som finns runtomkring och på nätet.

I Nikolaigården träffas ett stort gäng efter torsdagens kvällsmässa. Man fikar, pratar, förbereder ett läger och en kvällsmeditation. De kollar försäljningen av rättvisemärkta varor. Klostret i Taizé spelar stor roll. Flera har varit där, fått förebilder och lärt sig be. Amanda har till och med jobbat där i nio månader. Bettina säger:
- Att vara kristen är det svåraste jag någonsin gjort.

En gudstjänst i domkyrkan idag ser annorlunda ut än för 10-15 år sedan. Det är samma ordning i grunden. Församlingen består av alla åldrar med alla hudfärger och kontinenter representerade. Söndagsskola varje söndag. Körer deltar alltid. Evangeliet läses ibland på främmande språk. Sånger och psalmer kan komma från medeltiden likaväl som från Iona eller Indien. Predikan är rapp och nutida. Nästan alla går fram till nattvarden. Antalet som kommunicerar har i riket faktiskt ökat med 11% på tio år.
-En sådan värme och sådan öppenhet fanns inte förr, säger Eva.

Att Skara domkyrka och Varnhems Klosterkyrka finns på Face-book är självklart. Bönewebben får hundratals nya böner per dag. ”Tro” kommer på andra plats i bloggvärlden efter ”kärlek”. Det händer något mitt framför våra ögon. Kyrkan måste anpassa sig och ändra sina former. Det kallas ”kris och utveckling”.

Maria Middlemiss Le Mon: ”Kyrkan har fortfarande ett mycket stort förtroendekapital. Nu måste den lära sig att bli betydligt fattigare, med färre anställda och fler frivilliga som sköter verksamheten”.


Anders Alberius, domprost