Samhället och staten

Statsminister Reinfeldt sa något intressant i regeringsförklaringen i januari i år.
- Samhället är större än staten.

Vi har i de nordiska länderna varit ovana att se det så. Förr i världen fanns pyramidsamhället med en enväldig kung högst upp. Den lilla människan längst ner skulle tacksamt ta emot vad kungen bestämt och kungen hade sina lydiga redskap i armén och kyrkan. Altaret och svärdet, som det hette.

Under 1900-talet kom de demokratiska rörelserna med en ideologi som innebar att man genom valda organ skulle se till att den lilla människan längst ner fick vad hon behövde i vård, undervisning, sysselsättning, kultur och andlighet. Man ville faktiskt även inordna kyrkan i detta system. Staten skulle stå för det man behövde. Individer skulle inte hamna i beroende av det privata eller enskilda organisationer.

Nu säger statsministern det vi alla ser framför våra ögon. Människor nöjer sig inte med det som staten erbjudit. Man vill engagera sig själv. Åsikter och ansvarstagande finner nya vägar. Olika alternativ växer fram. Man tar för sig. Inom etablerade områden finns plötsligt valmöjligheter. Inte allt fungerar jättebra, men förvånansvärt mycket. Samhället är större än staten.

De gamla folkrörelserna från de politiska partierna till religiösa och välgörande föreningar av olika slag har kommit i kris. Engagemang och värderingar sprids på helt andra vägar. Folk nöjer sig inte med det som kommer uppifrån. Det kan vara viktigt, men är inte allt. Sociala medier möjliggör revolutioner på alla plan. Grupper bildas och försvinner. Människor kan visa ett enormt engagemang under en tid för att sedan gå vidare. Att staten skulle bestämma om samhällets grundläggande värderingar är utsiktslöst. Det sker på andra sätt.

I de gamla föreningarna inklusive kyrkan finns ibland inställningen att det är bra med engagemang, idealitet och frivillighet för så kan man spara pengar. Det är aningslöst för det handlar inte om pengar utan ett annat sätt att vara människa på. Ett nytt samhälle.

Det utrymme som skapas för fria initiativ kallas ibland civilsamhället, det som kompletterar det privata och det statliga. Inget bestämmer över det andra utan samverkar. Statsministern talade också om att samhällsbyggandet utförs av de människor som deltar i och utgör det civila samhället, med dess ”spektra av frivilliga och ideella föreningar och verksamheter”.

Staten ska skipa lagar, förvalta det allmänna, försvara allas lika rätt och driva politiska beslut. Samhället byggs faktiskt även av att människor tar ansvar för sina förhoppningar för framtiden genom att se till varandras bästa, hjälpa de svaga, utveckla konst och kultur och förankra tro och ideal Allt kan inte vara makt och pengar. Det måste finnas utrymme för människors frivilliga åtaganden gentemot varandra.

Statsministern nämnde inte kyrkorna. De är utan jämförelse, idrott och fackföreningar inräknade, de största ideella krafterna i landet. Enbart Svenska kyrkan räknar med ca 7 miljoner medlemmar, men det betyder inte att man är bäst i världen på att öppna för ideellt engagemang. Men något är på gång. Ju bättre man blir ju mer ökar delaktigheten i församlingslivet. Så är det överallt. Man trivs där man behövs.

Det som händer i stort måste transponeras ner till de vardagliga sammanhangen. Kyrkoråd och kyrkans anställda har just nu en härlig och stor uppgift i detta. Men alla som vill vara med och ta plats, ta ansvar och påverka måste själva stiga fram och vara med att sätta riktningen mot framtiden.

Visst har vi alla mycket att stå i, särskilt när det gäller tråkiga, upprepande, oengagerade och stillastående verksamheter. Men för det utvecklande, glada, inspirerande och gemenskapsskapande finns alltid tid. Eller hur?

Anders Alberius, domprost


Till Krönikor