| Kalender | Gudstjänst och bön | Dop | Konfirmation | Vigsel | Begravning |
| Hem |
| Att vara medlem |
| Skara Domkyrka |
| Varnhems klosterkyrka |
| Församlingsliv |
| Diakoni |
| Våra kyrkor |
| Internationellt arbete |
| Pilgrim |
| Skara pastorat |
| Lediga tjänster |
| Kyrkogårdsförvaltning |
| Läsvärt |
| Länkar |
| Kontakta oss |
| januari 2012 Vad kostar människovärdet idag? Det var nedslående att följa debatten i slutet av förra året om pengajakten inom åldringsvården. Carema kom i fokus, men som genomgångar visade finns exemplen hos alla vårdgivare. Pengar och effektivitet ställs mot mänsklig värdighet. Vilken vågskål väger tyngst? Samtidigt som det är nedslående att debatten behövs är det uppmuntrande att den förs. I grunden står vår människosyn, som inte är självklar utan ständigt på nytt måste hävdas. Även de människor som är små, svaga, sjuka, fattiga eller förvirrade har ett oskattbart värde. Barn och gamla ska mötas med samma respekt som bankdirektörer och företagsledare. När det inte sker bli vi upprörda. Detta är inget givet. Det räcker att kolla på Vitryssland, Elfenbenskusten, Kina, Nordkorea för att ta några få exempel. Men för oss i länder med en kristen-biblisk tradition är det, eller borde det vara, självklart. Julens budskap är att Gud själv bestämde sig för att komma som människa, att bli en av oss. Vi vet att en människa inte är vilken struntsak som helst. Martin Luther uttryckte det så att det finns en Kristus i varje människa. Han sa faktiskt själv, att det vi gjort med någon av de minsta har vi gjort mot honom.  Man kan värdera människor och sig själv på andra sätt. Man kan säga att vad man gör avgör ens värde. Den som producerar och har framgång är mera värd. Men hur blir det när man blir gammal eller arbetslös då? Det är inte ovanligt att värdera människor efter vad de har. Den som har pengar, bilar, utbildning, hälsa, kontaktnät är värd mer. Men Zlatan kommer också en gång att gå med rollator, Ingvar Kamprad behöva tas om hand i åldringsvården och Lady Gaga bli skrynklig och senil. Skulle det betyda att de tappar sitt människovärde? Man kan mena att en människa är vad andra säger om henne. Talar folk väl och berömmer är allt bra. Man jagar uppmärksamhet och vill synas i rätta sammanhang. Skulle man vara mindre värd om man blir dement, tappar förmågor och minnet eller hamnar på hem ihågkommen av få? Frågorna är viktiga. Vårt samhälle är byggt på den solidariska principen att den som har och kan hjälper den som inte för tillfället har och kan. Det betyder att mitt liv inte bara är till för mig själv. Det är inte självklart att se det så. Det naturliga är att se till sig själv först. Egoismen är djupt rotad i oss. Att ge andra samma värde som åt en själv måste läras, övas och kämpas för. Men det är det värt. Förr eller senare är det jag som är behov av hjälp och respekt. Det är en enorm utmaning för politikerna och oss som väljer dem att värna om kvaliteten i vård och omsorg, och att stå upp för allas lika värde i en situation där ekonomiska intressen spelar sitt spel. Det handlar inte om antingen privat eller offentlig vård. All vård är ju finansierad av det allmänna. Utan det handlar om att vara överens om att vi är ett civiliserat samhälle där de små och svaga ska tas om hand på ett värdigt sätt, och göra system som säkrar det.  Det är helt otillständigt att se åldrandet som en slags sjukdom som helst ska behandlas bort eller gömmas undan. Människor som finns i ett naturligt åldrande ska inte bli en handelsvara som säljs till lägstbjudande. Samtidigt ska naturligtvis medicinsk hjälp som ger livskvalitet på människans egna villkor uppmuntras. Människovärdet och värdigheten är central.Jag tror att klara budskap om människovärdet skulle hjälpa i den vilsenhet och ängslan som finns hos gamla och, inte minst, i den unga generationen. Ju mer fragmenterad och individualistisk som världen blir desto mer kommer rotlöshet och själviskhet att öka. Vi måste våga ta upp de stora existentiella frågorna om livsmening, människovärde, tro och etik i det allmänna samtalet igen. Det är ödesdigert att de grundläggande frågorna som håller vårt samhälle samman avförts från agendan av någon slags skräck för allt som anknyter till religion. Människans längtan efter anknytning till något/någon större och bestående utanför sig själv, som kan ge våra korta och utsatta liv ett annat sammanhang och värde än det vi själva kan åstadkomma, är större än många hittills har trott. Men det verkar som om den insikten måste vinnas av varje generation. Anders Alberius, domprost Till Krönikor |
|
||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||
