januari 2011

Visionen om Planeten

Planeten ligger inte i Skara, inte ännu. Men det finns redan i mångas tankar. Det finns inte påtagligt, inte ännu. Men det finns redan ett engagemang. Det finns ett behov, som är identifierat. Behovet har blivit en vision, som är beskriven. Visionen ska snart bli till verklighet med hjälp av många. Det är förhoppningen.

Planeten ska vara ett diakonicentrum som ska välkomna människor i olika situationer i livet, särskilt utsatta och svåra. Det är visionen som föddes i en grupp som samlades kring diakonen Åsa Wikman och som sedan vandrat vidare både till kommunens socialförvaltning, försäkringskassan och olika kyrkor och samfund. Det ska bli en plats där man kan få stöd att se möjligheterna i livet. Det ska vara en plats som öppnar upp för mångas frivilliga bidrag i tid eller pengar som blir till hjälp.

För att Planeten ska fungera behövs en förening som tar ansvar, en lokal som är lätt tillgänglig, människor som ställer upp och pengar som sponsrar. Och att alla känner det viktigt att den som har möjligheter ställer upp för den som för tillfället inte har. I kyrkan kallas det för diakoni och i kommunen socialtjänst. Båda bygger på samma tanke om att se medmänniskans behov som sina egna. Så byggs en god gemenskap och ett gott samhälle.

Föreningen är på väg att bildas. Det finns ett förslag på en bra lokal centralt. De lokala affärerna har lovat att sponsra med varor och mer kommer att behövas. Jag är övertygad om att frivilliggrupper kommer att bildas. Verksamheten som skisseras gäller inte bara rådgivning och stödsamtal för dem som hamnat mellan stolarna utan en enkel matservering, kursverksamhet och en central för besöksverksamhet. En liten stadsmission, helt enkelt.

Detta är en del av det diakonala utvecklingsarbete som kyrkan driver. Livet står inte stilla. Förändringar i samhälle och livsstil skapar nya behov. I en bred undersökning som gjorts med frågan vad man tycker att kyrkan ska fokusera kommer efter de kyrkliga handlingarna
1 att hjälpa utsatta i Sverige, 2 barn och ungdom, 3 skapa gemenskap för ensamma, 4 arbeta med äldre, 5 vårda kyrkobyggnaderna och 6 bevara traditioner. Det är alltså tydligt att människors förväntan är att kyrkan ska visa godhet och stå på de utsattas sida.

Formerna för detta växlar över tid. En som sett mer än andra av det i Skara är diakonen Viveca Vedmar, som nu efter 26 år i tjänst i Skara domkyrkoförsamling går i pension. Vad hon har betytt för oräkneliga i svåra situationer, ensamhet och utsatthet kan inte överskattas. Hon har med sitt lugn och självklara tro varit en fast punkt i mångas liv. Viveca Vedmar har varit delaktig i att utveckla formerna för diakonin. Bland det sista hon gick in i var det diakoniprojekt för långtidsarbetslösa som Skara pastorat startat i Varnhem.

Det sägs ofta att vi lever i omställningarnas tid, och att det går fort. Alla utmanas och inte minst kyrkan, som av många förväntas stå för traditioner och bevarande med sina 2000 års historia. Men traditioner måste stå i relation till förnyelse för att inte stelna. Det är roligt att se hur diakonin jämsides med sin vanliga verksamhet svarar mot det nya samhällets möjligheter. Idag välkomnar samhället samfundens och de ideella organisationernas insatser.
Ett annat lokalt exempel är Bräcke Diakoni, som är en fristående stiftelse med rötterna i Svenska kyrkan. I samband med att Lagen om Offentlig Upphandling kom insåg de att det som diakoniinstitutionerna under lång tid gjort fått nya villkor och slog in på den ”tredje vägen”. Den är varken offentlig eller privat utan idéburen och icke-vinstdrivande. Bräcke Diakoni är idag ett alternativ inom vård och omsorg med vårdcentraler bland annat i Skara och Falköping. Man arbetar på samhällets villkor, men med en kristen etisk grundsyn. Det finns andra exempel på andra orter, även inom skola och äldreomsorg.
Varje människas värde och värdighet ska respekteras och vårdas. Vi ska se Kristus i vår nästa, som Martin Luther uttryckte det.

Anders Alberius, domprost


Till Krönikor